Huvudmannaskapet för den personliga assistansen föreslås bli enbart statens. Idag delas huvudmannaskapet mellan Sveriges kommuner och staten. Huvudmannaskap betyder enkelt förklarat den som har yttersta ansvaret för en viss verksamhet. Ett delat huvudmannaskap eller delat ansvar får i de flesta fall konsekvenser. I folkmun brukar man säga att delat ansvar är samma som inget ansvar. Och till viss del är det sant. Det dubbla huvudmannaskapet för den personliga assistansen har lett till att många personer fallit mellan stolarna och inte fått någon assistans överhuvudtaget.

För snart tre år sedan skrev jag en artikel liknande denna på ämnet om rekryteringen av assistenter. Precis då som nu så är det fortfarande trögt för många assistanstagare att rekrytera nya assistenter trots att vi fortfarande har en relativt hög arbetslöshet i Sverige. Ungefär 515 000 arbetsföra personer var enligt SCB arbetslösa i augusti i år. Men trots den höga arbetslösheten så är det relativt få som söker arbete som personlig assistent.

Egentligen kan man ju tycka att en persons välmående går före allt annat oavsett funktionsvarianser eller inte, men funkofobin i samhället idag är så utbredd att det kan vara väldigt svårt att acceptera välmående före ytlighet. Precis som när man behöver bära en nackkrage, en andningsmask eller något annat kroppsburet hjälpmedel så kan motståndet till en början vara svårt att acceptera att man behöver använda ett sådant synligt hjälpmedel som en hjälm. Tankarna börjar osökt snurra runt i huvudet; "Vad skall mina vänner säga? Kommer dom att tycka att jag ser löjlig ut?", "Ser jag löjlig ut? Den är ju jätteful!", "Usch vad pinsamt.", "Jag är inte så dålig."

För att ha rätt till personlig assistans så krävs att du har ett funktionshinder som uppfyller reglerna i någon av de tre så kallade personkretsarna eller grupperna. Personkretsarna finns definierade i LSS (Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade) och innehåller en beskrivning av olika kriterier som måste vara uppfyllda för att du skall kunna ansöka om personlig assistans enligt LSS.

De allra flesta människor i Sverige går upp på morgonen, klär på sig, äter frukost och borstar tänderna. Alla gör det troligtvis inte i den ordningen, men vi kan ändå utgå ifrån att det är många som gör det i precis den här ordningen och lika många som gör det i en helt annan ordning. Det är ju faktiskt helt upp till var och en att själv bestämma om man inte har ett funktionshinder.

Nu är snart 2019 till ända. Det har varit ett år fyllt med förhoppningar och besvikelser. Redan hösten 2018 klubbades Moderaternas och KDs gemensamma budget igenom. Där fanns pengar avsatta för att ändra lagen så att både sondmatning och andningshjälp återigen skall bli grundläggande behov och därmed assistansberättigande behov. Men under det gångna året har det inte hänt någonting i frågan. Vi har bara sett ett förslag om ändring i lagen från regeringen.

Vi har för närvarande en arbetslöshet på ca 6,3 % i sverige. Trots detta så finns det många branscher där det saknas arbetskraft. Men hur är det möjligt att vi har en arbetslöshet på 6,3% och att det ändå saknas arbetskraft? Assistansyrket är i grund och botten ett serviceyrke med omsorgsinriktning där den personliga assistenten hjälper en annan människa med sådant som användaren hade kunnat göra själv om inte användaren hade haft sitt funktionshinder. I detta avseenede så är assistentyrket ett väldigt omväxlande och stimulerande yrke. Något som vem som helst skulle kunna klara av att utföra rent praktiskt. Det finns tre stora faktorer till varför det är så svårt att hitta arbetskraft till assistansbranschen trots en hög arbetslöshet. Den största anledningen är att lönen och kollektivavtalen jämfört med andra branscher är för dåliga för att locka arbetskraft tilll branschen.