Att bära hjälm till vardags - ett hatobjekt eller bara töntigt?

Det finns många funktionshindrade personer som har bekymmer med yrsel och svårigheter att hålla balansen och som därför riskerar att skada huvudet genom att stöta i huvudet i en vägg, dörrkarm eller till och med ramla och slå i huvudet i marken. Det finns även grupper som får olika typer av anfall där huvudet kan vara utsatt för stötar. I dessa fall kan olika typer av hjälmar eller så kallade huvudskydd hjälpa til att skydda huvudet från slag och stötar.

Egentligen kan man ju tycka att en persons välmående går före allt annat oavsett funktionsvarianser eller inte, men precis som när man behöver bära en nackkrage, en andningsmask eller något annat kroppsburet hjälpmedel så kan motståndet till en början vara svårt att acceptera att man behöver använda ett sådant synligt hjälpmedel. Tankarna börjar osökt snurra runt i huvudet; "Vad skall mina vänner säga? Kommer dom att tycka att jag ser löjlig ut?", "Ser jag löjlig ut? Den är ju jätteful!", "Usch vad pinsamt.", "Jag är inte så dålig.". Det kan också vara jobbigt för ens anhöriga eftersom alla kroppsburna hjälpmedel påminner om att deras partner, son, dotter, syster, bror, med mera har en funktionsvarians. Jag var till exempel vid ett tillfälle på ett kalas där sonen i familjen hade en lättare funktionsvarians som bland annat påverkade balansen. När hans pappa lyfter upp honom ur rullstolen och sätter ner honom på golvet tar hans pappa på honom en hjälm som påminner om en sån där historia som många mindre barn använder när de skall lära sig gå. Varpå en av gästerna säger högt och tydligt; "Men herregud va löjlig han ser ut. Vad töntigt, behöver han verkligen den, han är väl inte en bebis heller". Stämingen på kalaset blev rätt dålig efter detta kan man säga. En person som jag gick och tränade med för många år sedan sa till mig; "Oj.. jag såg inte att det var du, jag trodde det var en flugsvamp" en gång när jag var tvungen att ha min hjälm på mig. Först tänkte jag att hon troligen drev med mig, men det visade sig att hon häcklade mig och tyckte att jag såg otroligt löjlig ut och undrade om jag hade hjälm för att få sympatier. Troligtvis finns det många därute som kan vittna om samma sak, vilket inte gör det lättare att vilja använda en hjälm om man behöver. En hjälm eller ett annat synligt kroppsburet hjälpmedel förstärker verkligen funkofobin hos människor.

Efter min incident med personen som jag trodde var min träningskamrat så tog det lång tid innan jag vågade ta på mig min hjälm igen. Vilket fick till följd att jag slog i huvudet ganska kraftigt flera gånger. Det här var när jag kunde stå och gå hjälpligt, nu för tiden sitter jag i rullstol på heltid och behöver inte alls använda min hjälm i samma utsträckning. Men det finns ändå tillfällen när jag faktiskt väljer att ta på mig den trots alla fördomar och kommentarer jag har fått utstå. Vissa dagar när jag är riktigt yr och har mycket krampanfall så då använder jag hjälmen när jag sitter i rullstolen istället för att behöva spänna fast huvudet i nackstödet. Jag använder också hjälmen när jag sitter eller ligger i sängen de dagar jag har mycket anfall eftersom sänggaveln och sänggrindarna kan vara rätt tråkiga att få mitt i pannbenet eller i bakhuvudet. Sen finns det också tillfällen när jag är yr och jag ståtränar som jag använder min hjälm. Inte för att jag tror att jag skall ramla i backen, vilket vore en omöjlighet med tanke på alla remmar och selar man har på sig för att inte trilla omkull. Men det skyddar huvudet från att ofrivilligt slå i  lyftbygeln eller ståbrädan och den återksapar den trygghet som jag kände när jag bar den och fortfarande kunde gå och stå lite grann.

Vad var det då som fick mig att övervinna min rädsla för alla dessa funkofober där ute? Att ha en hjälm på sig en hel dag är på inget sätt bekvämt eller behagligt, men jämfört med att regelbundet slå i huvudet och ansiktet så lär man sig stå ut. Vi människor är fantastiska på att anpassa oss. Det är kanske inte sådär jättesnyggt heller, men för mig blev det tillsist en trygghet att ha min hjälm på mig. En känsla av att inte behöva oroa mig för att spräcka ett ögonbryn, få ett jack i pannan eller få huvudvärk i två dagar för att dörrkarmen råkade stå i vägen. Idag vågar jag använda min hjälm överallt. Visst får jag fortfarande blickar, kommentarer och frågor. Men jag känner ändå att det är jag som har vunnit. 

Vill du veta mer om vad det finns för olika typer av hjälmar så kan du läsa mer på informationssidan för just hjälmar.

Tillsist så tänkte jag bjuda på en bild av undertecknad iförd både hjälm och nackkrage. Töntigt och löjligt eller tryggt och hjälpsamt? Välj själva. (Personligen tycker jag nog att det jag skulle kunna anmärka på är att jag ligger lite över min trivselvikt på bilden ;-)