Schablonen – enkel på pappret, orättvis i praktiken? (Del 1)

Det här är första delen i en serie artiklar om #assistansersättningen. I artikelserien vill jag titta närmare på frågan om indexering av schablonen för den personliga assistansen och varför frågan om att indexera assistansersättningen är mer komplicerad än den ofta framställs i debatten.

Många kräver i dag att assistansersättningen ska indexeras så att den följer kostnadsökningarna. Kravet på indexering drivs brett av funktionsrättsrörelsen och assistansbranschen. Bland annat Fremia, Vårdföretagarna, SKR, STIL, IfA, JAG, Funktionsrätt Sverige och Rimliga Villkor har på olika sätt krävt att schablonen räknas upp så att den följer kostnadsutvecklingen. Myndigheter som Försäkringskassan och ISF driver däremot inte kravet politiskt, men har eller har haft uppdrag kopplade till hur timbeloppet ska analyseras och räknas fram. Och det är lätt att förstå. Kostnaderna för löner, OB, administration, utbildning, arbetsmiljö och kvalitet har ökat under lång tid. Samtidigt upplever många assistansanvändare, anhöriga och anordnare att ersättningen inte längre räcker till det som personlig assistans faktiskt kräver för att kunna utföras.

Men även om kravet på indexering är rimligt anser jag inte att lösningen är så enkel som att bara höja schablonbeloppet med ett visst antal procent varje år.

Vad är problemet med schablonen?

Assistansersättningen bygger i dag på ett schablonbelopp. Det betyder att ersättningen per timme är densamma oavsett vem assistansanvändaren är, var personen bor, hur omfattande behoven är eller när på dygnet assistansen utförs.

En schablon har förstås vissa fördelar. Den är enkel att administrera. Den skapar förutsägbarhet. Den gör systemet lättare att hantera för Försäkringskassan och andra myndigheter. Men just därför blir den också trubbig.

Verkligheten ser inte likadan ut för alla assistansanvändare. Kostnaderna för att bedriva personlig assistans påverkas av flera olika faktorer. Om ersättningen ska bli rättvis räcker det därför inte att bara fråga hur mycket schablonen ska höjas. Man måste också fråga vad schablonen faktiskt ska täcka.

I den här artikelserien om #assistansersättningen så kommer jag att belysa några olika faktorer som påverkar kostnaderna för att utföra personlig assistans. Jag kommer också dela med mig av vad jag anser att schablonen faktiskt ska täcka. Varför det är komplicerat med en schablonersättning när den personliga assistansen skall vara ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer (LSS 9 § 2). Och dela med mig av mina personliga åsikter om hur assistansersättningen borde utformas. 

Samma ersättning, olika verklighet

Var i landet assistansanvändaren bor spelar roll. Inte för rätten till assistans (bortsett från de fall där kommunen är huvudman) – men för vad det faktiskt kostar att utföra den. Löneläget och möjligheten att rekrytera personal ser olika ut i olika delar av Sverige. Bostadskostnader, matpriser, resor, konkurrens om arbetskraft och den lokala arbetsmarknaden påverkar vilka löner som krävs för att hitta och behålla personliga assistenter.

Att bemanna ett assistansuppdrag i Stockholm, Göteborg, Ljungby eller Pajala är därför inte samma sak. I storstäder kan levnadskostnaderna vara höga och konkurrensen om personalen hård. I mindre kommuner och glesbygd kan problemet i stället vara att arbetsmarknaden är liten och att det finns få personer att anställa.

Ändå är ersättningen densamma. Det är kärnan i problemet. Schablonen behandlar alla timmar som om de hade samma ekonomiska förutsättningar. På pappret ser det rättvist ut. Alla får samma belopp. Men i praktiken kan samma ersättning ge helt olika möjligheter att rekrytera, betala rimliga löner och skapa en stabil assistans.

Lika ersättning är inte alltid rättvis ersättning.

Indexering löser inte allt

Om assistansersättningen bara indexeras med inflationen riskerar man att missa de verkliga skillnaderna i kostnader. En sådan indexering skulle visserligen höja beloppet, men den skulle fortfarande bygga på samma grundproblem: att alla assistanstimmar antas kosta lika mycket.

En assistanstimme är inte alltid en assistanstimme ekonomiskt sett.

En timme i en storstad med höga levnadskostnader kan ha andra förutsättningar än en timme i en mindre kommun. En timme på vardag dagtid kostar inte lika mycket som en timme på julafton. Ett uppdrag som kräver omfattande utbildning och arbetsledning kostar inte lika mycket som ett uppdrag med enklare introduktion. Därför behöver diskussionen om indexering breddas.

Frågan är inte bara hur mycket schablonen ska höjas

Det är fullt rimligt att kräva att assistansersättningen räknas upp. Men om målet är en rättvis och hållbar personlig assistans måste vi också våga diskutera själva modellen. Ska ett enda nationellt schablonbelopp verkligen täcka alla typer av assistans, i hela landet, oavsett behov, tid på dygnet, lokala kostnader och krav på kompetens? Eller behöver vi en modell där ersättningen bättre speglar de faktiska kostnaderna för varje assistansuppdrag? Det är frågan den här artikelserien kommer att handla om.

I kommande delar tittar jag närmare på bland annat:

• Hur behov, omfattning och komplexitet påverkar kostnaden för utförandet.
• Kostnader för utbildning och arbetsledning varierar för varje assistanstagare.
• OB-kostnader
• Rekryteringssvårigheter och kostnaderna det medför
• Hur arbetsgivaransvar och kvalitet påverkar kostnaden.
• Möjliga förändringar av dagens schablonmodell

 Om personlig assistans ska fungera i praktiken räcker det inte med vackra ord om rättigheter. Ersättningen måste också spegla verkligheten. Till syvende och sist så får man vad man betalar för.