Schablonen – enkel på pappret, orättvis i praktiken?

Del 2: När behoven inte ryms i schablonen

Det här är andra delen i Funktionswebbens artikelserie om #assistansersättningen. I den första delen skrev jag om grundproblemet med schablonen. Nämligen att den förutsätter att lönerna för personliga assistenter är samma i hela landet. Samma nationella timbelopp ska räcka till lönerna för personliga assistenter i hela landet, trots att lönenivåerna skiljer sig beroende på var i landet arbetet utförs. Boendekostnader, levnadskostnader, kostnader för resor till och från arbetet och konkurrens om arbetskraft ser olika ut i olika delar av Sverige. Därför krävs det också olika lönenivåer för att rekrytera och behålla personliga assistenter. 

På pappret ser ersättningen lika ut. I praktiken skapar den olika förutsättningar. Men geografin förklarar bara en del av problemet. Nästa fråga är vad assistansen faktiskt kräver. Eftersom personlig assistans handlar inte bara om hur många timmar en person har rätt till, utan också om vad som måste utföras under de timmarna. Behoven varierar mellan olika individer. För en viss person kan en assistanstimme handla om praktiskt stöd i vardagen eller handräckning. För en annan person kan samma timme kräva medicinska kunskaper, användande av avancerade hjälpmedel, kommunikationsstöd, kunskaper i lyftteknik, noggranna rutiner, tät arbetsledning och lång introduktion. Därför kostar inte alla assistanstimmar lika mycket att utföra med trygghet och kvalitet. Ändå utgår schablonen från att timmarna kostar lika mycket, oavsett arbetsinsats.

Olika uppdrag kräver olika insatser

Personlig assistans är inte ett standardiserat arbete där alla uppdrag ser likadana ut. Ändå är utgångspunkten i dagens utformning av schablonen att alla assistanstimmar anses innebära ungefär samma typ av arbete. Och det är just detta som gör att dagens utformning av schablonen blir problematiskt när man tittar närmare på vad olika assistansuppdrag faktiskt kräver.

I ett visst assistansuppdrag kanske en ny assistent kan komma in relativt snabbt i uppdraget. Tydliga rutiner, begränsade risker och arbetsuppgifter som går att lära sig på kort tid. I ett annat uppdrag kan introduktionen behöva pågå under många pass innan assistenten kan arbeta självständigt. Det kan handla om att lära sig hur personen kommunicerar, hur hjälpmedel används, hur förflyttningar ska göras säkert, hur medicinska risker ska hanteras eller hur man agerar om något plötsligt skulle förändras.

Vissa uppdrag kräver mer omfattande arbetsledning än vissa andra uppdrag. När assistanstagaren själv kan leda och fördela arbetsuppgifterna behöver inte assistenterna göra detta, medans vissa uppdrag kräver arbetsledning av en eller flera assistenter. Ett enklare uppdrag kan fungera med grundläggande schemaläggning och löpande kontakt. Ett mer komplext uppdrag kan kräva detaljerade rutiner, återkommande utbildning, tät uppföljning, handledning, dokumentation och ständig anpassning när behoven förändras. Ett arbete som inte sker av sig självt och som kostar pengar. 

Bristande kompetens kan leda till allvarliga situationer 

I vissa uppdrag kan avsaknaden av rätt kompetens eller dålig arbetsledning leda till allvarliga incidenter eller i värsta fall att assistanstagaren dör. En så till synes enkel sak som en förflyttning, kan om den utförs felaktigt orsaka smärta eller skada. Bristande kunskap om andning, epilepsi, sondmatning, diabetes, sväljproblematik eller kommunikationsstöd kan skapa otrygghet och risker som kan leda till döden. Det finns flera uppmärksammade fall där bristande kompetens lett till att assistanstagaren dött på grund av bristande kompetens. Ett skrämmande exempel är en assistanstagare i Skellefteå som dog när två vikarier skulle sköta en hostmaskin. 

Även stöd vid autism, kognitiva svårigheter eller psykisk ohälsa kräver särskild kunskap, kontinuitet och fingertoppskänsla. Assistansen måste då bygga på mer än bara närvaro, mer än att bara vara assistanstagarens händer och armar. Assistansen måste bygga på förståelse. Därför räcker det inte att bara räkna timmar och ersätta dem med samma belopp. Två personer kan ha lika många assistanstimmar i sina beslut, men helt olika behov av kompetens, introduktion och arbetsledning. För den ena personen kan en timme främst innebära praktiskt stöd i vardagen. För den andra kan samma timme kräva avancerad kunskap, lång erfarenhet och mycket noggranna rutiner.

Allt detta kostar pengar. Utbildning kostar pengar. Introduktion kostar pengar. Arbetsledning kostar pengar. Dokumentation, handledning och uppföljning kostar pengar. När schablonen inte tar hänsyn till detta måste kostnaderna ändå rymmas inom samma timbelopp. Det är här schablonen som den är utformad idag blir för trubbig. Den tar hänsyn till timmen, men inte innehållet i timmen.

Personligt utformat stöd kräver individuella lösningar

Det blir också svårt att förena med själva tanken bakom personlig assistans med dagens schablon. I LSS beskrivs personlig assistans som ett personligt utformat stöd. Det är en väldigt viktig formulering. Den säger något om att assistansen inte ska vara en standardiserad insats som ser likadan ut för alla. Utan att assistansen skall vara ett stöd som formas efter den enskilda människans behov, livssituation och sätt att leva.

Det betyder att innehållet i varje assistanstimme måste kunna se olika ut och framförallt få kosta det som krävs för att den skall kunna utföras. För en person handlar det om att få praktisk hjälp i vardagen. För en annan handlar det om att kunna kommunicera, andas tryggt, förflytta sig säkert, hantera medicinska risker eller få stöd i situationer där små misstag kan få stora konsekvenser. Det personliga ligger alltså inte bara i vem som får stödet, utan också i hur stödet måste utföras. Samtidigt säger LSS att verksamheten ska vara av god kvalitet och att kvaliteten ska utvecklas och säkras. Det ställer krav på kunskap, rutiner, uppföljning och ansvar. Men kvalitet uppstår inte av sig själv. Den kräver tid, kompetens och ledning. Vilket kostar pengar.

Därför uppstår en konflikt när lagen talar om personligt utformat stöd, medan ersättningsmodellen bygger på ett generellt timbelopp. Om assistansen ska anpassas efter individen måste också finansieringen kunna ta hänsyn till att olika uppdrag kräver olika mycket utbildning, arbetsledning och särskild kompetens. Annars riskerar schablonen att pressa in personliga behov i en opersonlig mall. Det finns visserligen möjlighet att ansöka om ett högre timbelopp när särskilda behov leder till särskilda kostnader. Men frågan är om den möjligheten verkligen räcker för att lösa grundproblemet.

Förhöjt timbelopp löser inte grundproblemet

Det finns förvisso möjligheten att ansöka om ett högre timbelopp när ett assistansuppdrag medför särskilda kostnader och den vanliga schablonen inte räcker till. På pappret kan det här se ut som en lösning. Men även här finns en tydlig begränsning. Det högre timbeloppet får enligt gällande regelverk inte överstiga schablonbeloppet med mer än 12 procent. För 2026 innebär det att den ordinarie schablonen är 347,70 kronor per timme, medan det högsta möjliga timbeloppet är 389,42 kronor per timme. Skillnaden är alltså endast 41,72 kronor per timme.

Det kan förvisso låta som ett ganska stort utrymme. Men i ett uppdrag som kräver långa introduktioner, återkommande utbildning, tät arbetsledning, handledning, dokumentation och särskild kompetens försvinner de pengarna snabbt. Jämförelsevis så ligger semesterersättningen på ca 12% av assistentens lön. Därför löser det förhöjda timbeloppet inte grundproblemet med ett schablonbelopp. Det kan mildra effekten i vissa fall, men det förändrar inte modellen. Även det förhöjda timbeloppet är en schablon med ett tak.

Den förhöjda ersättningen utgår inte från vad det enskilda assistansuppdraget faktiskt kostar. Den ger bara ett något större utrymme inom samma trubbiga system.

Schablonen missar komplexiteten

Resonemanget om att schablonen inte tillgodoser individens behov handlar inte om att vissa assistansanvändare är dyrare i någon negativ mening. Det handlar om att personlig assistans ska utgå från människors verkliga behov. Om lagen beskriver personlig assistans som ett personligt utformat stöd, måste också ersättningen kunna spegla att behoven faktiskt är personliga. Annars uppstår en märklig diskrepans. Å ena sidan har vi en rättighetslagstiftning som säger att stödet ska utformas efter individen. Å andra sidan har vi en ersättningsmodell som pressar in olika behov, olika risker, olika kompetenskrav och olika livssituationer i samma ekonomiska mall. Det håller inte.

En rättvis uppräkning av assistansersättningen kan därför inte bara handla om att höja schablonen med ett visst procenttal varje år. En sådan höjning kan vara nödvändig, men den löser inte grundproblemet. Den gör bara mallen lite större. Problemet är att mallen fortfarande är densamma. När olika assistansuppdrag kräver olika mycket utbildning, introduktion, arbetsledning, handledning, dokumentation och kvalitetssäkring måste ersättningen kunna följa med. Annars riskerar vi ett system där assistanstagarna med mest komplexa behoven får minst marginaler. Vilket är svårt att förena med intentionen bakom lagstiftningen.

Kärnan i problemet

Schablonen är enkel att administrera. Men personlig assistans går inte att standardisera. Detta är egentligen kärnan i hela frågan. Staten vill gärna ha ett enkelt och på pappret rättvist system. Men människors liv går inte att pressa in i en schablon, en mall, ett genomsnitt. Behoven ser olika ut. Arbetsinsatsen ser olika ut. Kraven på kompetens, kontinuitet och arbetsledning ser olika ut. Då kan inte ersättningsmodellen bygga på att alla timmar kostar lika mycket.

Om personlig assistans ska vara personligt utformad, behöver också ersättningen bli personligt utformad. Det betyder att vi måste våga diskutera om schablonen i sin nuvarande form har spelat ut sin roll.

Kanske räcker det inte att indexera den.

Kanske räcker det inte att lappa och laga med ett förhöjt timbelopp.

Kanske är det dags att säga det tydligt: schablonen måste bort och ersättningen måste beräknas utifrån vad varje enskilt assistansuppdrag faktiskt kräver.

Personlig assistans är inte en standardprodukt. Det är människors möjlighet att leva sina liv. Därför kan den inte finansieras som om den vore det.