Hoppa till huvudinnehåll

Från tvåårsomprövningar till ekonomisk katastrof

Från tvåårsomprövningar till ekonomisk katastrof

År 2017 beslutade dåvarande barn-, äldre-, och jämställdhetsminister Åsa Regnér att regeringen skulle frysa de så kallade tvåårsomprövningarna av LSS beslut efter massiv kritik från flera håll. Jag skrev då att detta förhoppningsvis skulle vara ett steg i rätt riktning och att fler med personlig assistans skulle få det bättre och inte riskera att bli av med sin assistans. I synnerhet med tanke på de enorma konsekvenser tvåårsomprövningarna hade. Många som varit beviljade personlig assistans i många år blev helt plötsligt av med hela eller stora delar av sin assistans för att lagen plötsligt tolkades hårdare av Försäkringskassan. Allt i enighet med det regleringsbrev som regeringen (Åsa Regnér) skrev till Försäkringskassan inför 2016 i syfte att "bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen". 

Tvåårsomprövningarna har fortfarande inte återinförts. Vilket på ett sätt är positivt med tanke på de enorma konsekvenser det hade för den enskilde individen. Men sedan 2017 fram till idag så har utvecklingen istället tagit en annan väg som nu får förödande konsekvenser för både den enskilde individen, men också för assistansbolagen och Sveriges kommuner. Eftersom inte besluten omprövas längre så jagar nu Försäkringskassan istället efter assistansbeslut som skulle kunna vara felaktiga. I grund och botten är tanken att leta efter saker som sticker ut bra eftersom man då kan hitta felaktigheter och fusk. I grund och botten vill ingen förutom brottslingarna och de som medvetet fuskar att våra skattemedel skall utnyttjas på fel sätt eftersom det missgynnar oss alla. Granskningen behöver ju givetvis ske med kirurgisk precision i form av erfarenhet och kunskap. Och man behöver ha överseende med att alla fel faktiskt inte är fusk. Både den enskilde individen, assistansbolagen och kommunerna kan göra misstag. 

Vi har den senaste tiden kunnat läsa i dagspressen om flertalet personer som av olika anledningar fått sitt befintliga assistansbeslut granskat och omprövat av Försäkrigskassan och där enskilda individer, assistansbolag och kommuner har blivit skyldiga att betala tillbaka miljonbelopp i felaktigt utbetald assistansersättning. Det vanligaste skälet är att Förskringskassan inlett granskningen är på grund av att de anser att den enskilde individen, assistansbolaget eller kommunen inte har anmält så kallade "Väsentligt ändrade förhållanden", vilket man är skyldig till om man blir beviljad personlig assistans. Exakt vad väsentligt ändrade förhållanden innebär är svårtolkat och regelverket oklart. Detta leder till att det finns mycket tolkningsutrymme för Försäkringskassan och den enskilde handläggaren. 

I jakten på fusk så har ett antal förändringar gjorts när det gäller just återkrav till Försäkringskassan. Bland annat så kan  man inte överklaga beslutet om återkrav i Tingsrätten längre, utan det är Förvaltningsrätten som hanterar dessa ärenden. Det innebär att man inte heller har rätt till ett juridiskt ombud, utan att man står helt själv. En annan förändring är att Försäkringskassan inte längre behöver ta hänsyn till betalningsutrymme hos den enskilde och inte skall erbjuda avbetalningsplaner på längre än ett år. Vilket innebär att oavsett inkomst kan den enskilde få betala enorma summor varje månad även om man kommit överens om en avbetalningsplan med kassan. Försäkringskassan kan numera också skicka kravet direkt till Kronofogden som till exempel även Skatteverket kan göra när det gäller skatteskulder. Heja Olika har gjort en artikelserie om vad som händer när det gäller återkrav till Försäkringskassan. 

Varför sker då allt detta? Det enkla svaret är att försvåra för individer som avsiktligt vill fuska sig till bidrag från Försäkrignskassan. Även assistansersättningen är ett bidrag. Fast med den stora skillnaden att det rätt fort rör sig om väldigt stora belopp. Försäkringskassan går dessutom ofta tillbaka så långt som tio år tillbaka i tiden. Om Försäkringskassan upptäcker att du har fått en timmas för mycket assistans om dagen i tio års tid och får rätt i detta så rör det sig om drygt en miljon kronor som skall betalas tillbaka. 

Självklart så vill vi alla bli av med individer och organisationer som på felaktiga och kriminella grunder skor sig på socialförsäkringssystemet. Men till vilket pris? Återigen så har häxjakten trappats upp och ärliga individer med riktiga behov hamnar återigen mellan stolarna. Vi får hoppas att regeringen och vår socialförsäkringsminister Camilla Waltersson Grönvall lyssnar på kritiken och att vi tillsammans hittar en lösning. För precis som jag skrev i artikeln 2017 så är inte allting svart eller vitt. Det är i sådana här lägen man som politiker måste kunna sätta ner foten och våga fråga sig om det verkligen skall vara så här. Framförallt behöver vi öppna och ärliga politiker som grundar sina beslut på fakta, men som också har en moralisk kompass och vågar tillämpa den.

Personligen anser jag att assistansersättningen inte skall vara ett bidrag. Pengarna man får i assistansersättning går ju inte till mig personligen utan till största delen till löner till mina assistenter, vissa omkostnader och en liten ersättning till assistansbolaget som utför assistansen. Om jag inte anställer mina assistenter själv så ser jag aldrig pengarna. Då går de direkt från Försäkringskassan till assistansbolaget eller kommunen som utför assistansen. Därför är det inte rimligt att assistansersättningen är ett bidrag som den enskilde kan bli återbetalningsskyldig för. Undantaget är givetvis om jag tar assistansersättningen själv och använder till annat än att köpa assistans för. Men att man överhuvudtaget kan få assistansersättningen utbetald direkt till sitt egna konto och ens har möjlighet att lägga pengarna på annat än assistans är också ett incitamentet till att assistansersättningen inte skall vara utformad som ett bidrag. Vi behöver hitta en ersättningsmodell för assistansen som gör den mycket svårt exempelvis kriminella att utnyttja. Det måste också finnas en trygghet i ersättningsmodellen som gör att den enskilde individen, assistansbolaget eller kommunen inte kan bli återbetalningsskyldig för att någon gjort ett misstag. Oavsett om det är Försäkringskassan själva, assistansbolaget, kommunen eller den enskilde individen.